Om utvecklingen av teorin om relationsmedvetande

En personlig anteckning av Elias H. Porter, fil. dr

Teorin om relationsmedvetande baseras på premissen att ens beteendedrag överensstämmer med sådant som man finner tillfredsställande i mellanmänskliga relationer och med föreställningar eller uppfattningar man har om hur man ska interagera med andra för att uppnå denna tillfredsställelse. Många personlighetsteorier handlar om människor, men denna teori är avsedd för människor. Den skapades för att erbjuda ett effektivt sätt att förstå sig själv och andra för att göra mellanmänskliga relationer fruktbara och tillfredsställande för båda parter. Teorin planerades för att hjälpa människor organisera sina föreställningar om sig själva och andra kring tre grundläggande motivationsfaktorer: att vilja vara till genuin hjälp för andra, att vilja vara ledare för andra och att vilja vara självständig.

TEORINS UTVECKLING

I mitten av 1930-talet hade jag förmånen att få vara student hos Calvin S. Hall och Robert W. Leeper. Hall hade just avslutat sina doktorsstudier med framlidne Edward C. Tolman vid University of California i Berkeley, så jag engagerade mig förstås i föreställningarna om målmedvetet beteende, latent inlärning, hypotesbildning och den emfatiska faktorn i inlärningen. Leeper influerades starkt av Kurt Lewin, så även jag blev engagerad i fältteori. Under deras handledning förkastade jag alla försök att förstå mänskligt beteende som alltför förenklade när det gällde att para ihop stimuli med respons eller respons med stimuli. Alla modeller om mänskligt beteende tyckte jag borde innehålla beaktande av olika motivationsfaktorer som förklarade varför vi söker vissa stimuli vid en viss tidpunkt och andra stimuli vid en annan tidpunkt. De skulle också innehålla beaktande av hur föreställningar bildas, som en viktig mellanliggande variabel mellan motivation och respons.

I slutet av 1930-talet, när jag studerade med Carl Rogers, lärde jag mig att uppfatta hur en människa skapar sig föreställningar om omvärlden baserade på erfarenhet. På modern slang skulle man kunna uttrycka det som att jag lärde mig att komma "innanför pannbenet" på folk. Desto viktigare var att jag lärde mig att när människor blir mer aktivt medvetna om sina egna motivationsfaktorer och begreppsbildningar av hur man ska vara, förändras deras föreställningar, och nya beteenden som passar de nya föreställningarna ersätter de gamla beteendemönstren.

Min första möjlighet att tillämpa denna lärdom var när jag utsågs till chef över meritsystemen på Oregon State Public Welfare Commission strax före andra världskriget. För att utse socialarbetare utvecklade jag ett åttatimmarstest för att bedöma i vilken omfattning en individ tenderade att skapa föreställningar om hjälpprocessen som något där man kan hjälpa mest genom att berätta för personen vad han/hon ska göra, genom att berätta för personen om hans/hennes svagheter, genom att uppmuntra, genom att ställa utforskande frågor eller genom att vara empatiskt förstående. Jag identifierade några av de viktiga uppgifter en socialarbetare skulle utföra och satte därefter upp testpunkter utifrån den begreppsmässiga ramen av (1) en moralistisk person, som visste vad människor borde göra, (2) en tolkande person, som visste vilka insikter klienten behövde ha, (3) en uppmuntrande person, som visste vad det innebär att lida, (4) en utforskande person, som alltid behövde lite mer information, och (5) en empatisk person, som kunde vara med individen så som han eller hon uppfattade sig själv vid varje enskild tidpunkt. Jag blev förvånad över den höga grad av inre överensstämmelse som nästan alla testpunkter resulterade i när de analyserades. Detta var fallet oavsett vilket arbete som användes som ram. Jag kunde dock inte koppla samman dessa överensstämmelser i begreppsmönster med några underliggande motivationsfaktorer och jag var inte villig att anta ståndpunkten att det bakom varje påvisbar överensstämmelse i begreppsbildning fanns en särskild motivationsfaktor.

År 1949 läste jag Man for Himself (Fromm, 1947). Jag blev intresserad av Fromms behandling av Freuds antagande att beteende härrör ur hur personens karaktär är uppbyggd. Fromm ansåg att sättet på vilket karaktären är uppbyggd hade sitt ursprung i vissa motivationsfaktorer. Här fanns en mer komplett modell: först kommer motivationen, sedan karaktärens uppbyggnad och slutligen beteendet.

På den tiden var den rådande synen på mental hälsa frånvaro av psykopatologi. Även om Fromm syftade på "produktivitet" i skrivandet behandlade han det på ett mycket generellt sätt, som ett uttryck för kraften att älska och kraften att tänka. Å andra sidan var han explicit i vad han kallar "icke-produktiva inriktningar". Han identifierade (1) den receptiva inriktningen, baserad på behovet att ta emot av andra, (2) den exploaterande inriktningen, baserad på behovet att ta från andra, (3) den samlande inriktningen, baserad på behovet att skydda från andra, och (4) den säljande inriktningen, baserad på en alienation från de egna möjligheterna och behovet att vara lierad med andra människor på vilket sätt som helst som de godtar.

I och med att jag arbetade med en "klinisk population" började jag med de icke-produktiva inriktningarna. Mitt mål var att utveckla ett frågeformulär som skulle kunna lämnas ut till personer för att bedöma hur de betraktade sig själva (både negativt och positivt) beträffande beteendedrag som var typiska för de fyra inriktningarna. Under de följande åren antog frågeformuläret flera olika skepnader. I och med att föreställningen om personlig överensstämmelse började ta form skrev jag i en version av frågeformuläret in punkter som beskrev intentioner, agerande och den känslomässiga inverkan man har på andra. Innan jag fick möjlighet att bedöma validiteten hos dessa punkter antog jag en annan befattning inom forskningen och mina kliniska register arkiverades.

Ungefär tolv år senare, år 1971, återvände jag till frågeformuläret med nya ögon. Jag hade blivit rätt intresserad av begreppet heuristik: idéer, föreställningar eller modeller som leder till upptäckter. (När alla visste att jorden var platt fungerade tanken att jorden var rund som en heuristisk anordning; den ledde människor till nya upptäckter.) Jag ville konstruera om mitt frågeformulär till att enbart bedöma en persons styrkor i relation till andra, snarare än att upptäcka patologier. Jag kände att detta kunde fungera som en effektiv heuristisk anordning.

Jag tog inte "den säljande inriktningen" i beaktande för, som Fromm uttrycker det, "Den säljande inriktningen utvecklar dock inte något som finns potentiellt inom personen (såvida vi inte hävdar det absurda att 'inget' också är en del av det människan bär med sig), dess faktiska natur är att inget specifikt och permanent slag av samhörighet utvecklas utan det är den stora ombytligheten i åsikter som är det enda bestående värdet hos en sådan inriktning".

Som rubrik till det nya frågeformuläret satte jag Strength Deployment Inventory (SDI) och började sedan bestämma den inre överensstämmelsen hos punkterna. Jag administrerade SDI tills jag hade tillräckligt många försökspersoner för att göra en analys av punkterna. Efter flera omarbetningar var jag nöjd med instrumentet och publicerade det i dess nuvarande form.

När jag administrerade SDI berättade jag för försökspersonerna vad deras resultat skulle kunna ha för betydelse beträffande hur de tenderar att bete sig och vilka beteendedrag som verkade vara karakteristiska för dem. Gång på gång förklarade då personerna varför de betedde sig som de gjorde. De gav mig anledningar att agera på olika sätt. Dessa anledningar hade att göra med vad de ville ha ut av sina relationer.

Till slut återupptäckte jag det som jag tidigare hade lärt mig: beteendet härrör ur den begreppsmässiga inriktningen, och den begreppsmässiga inriktningen härrör ur system av strävanden. De strävanden som personerna talade om, strävanden som de uppfattade dem, beskrevs inte i de sexuella termer som Freud använde och inte heller i de termer som Fromm föreslog. Individerna som till övervägande del visade sådana beteendedrag som Fromm associerade med den receptiva inriktningen (strävan att ta emot av andra) rapporterade att deras främsta strävan var att vara genuint hjälpsamma och omvårdande mot andra. De brydde sig i liten grad eller inte alls om vad de fick tillbaka. Jag döpte om denna strävan till den osjälviska-vårdande motivationsfaktorn. Individerna som till övervägande del visade sådana beteendedrag som Fromm associerade med den exploaterande inriktningen (strävan att ta från andra) rapporterade att deras främsta angelägenhet var att bli ledare för andra, men inte på de andras bekostnad. Jag kallade denna strävan den resultatorienterade-styrande motivationsfaktorn. Individerna som till övervägande del visade sådana beteendedrag som Fromm associerade med den samlande inriktningen (strävan efter ändlös trygghet) rapporterade att deras främsta angelägenhet var att på ett logiskt och analytiskt sätt skapa ordning och uppnå självtillit och självständighet (inte oberoende) för att på så sätt relatera till sina medmänniskor. Jag döpte denna strävan till den analytiska-självständiga motivationsfaktorn.

När jag började uppfatta dessa strävanden som strävanden efter positiva värden började beskaffenheten i mina tolkningar av resultaten av SDI att förändras och det gjorde även responsen på mina tolkningar. Jag var övertygad om att jag hade åstadkommit en bättre heuristisk anordning, som skulle kunna hjälpa till att leda människor till självinsikt.

En annan erfarenhet som jag gjorde skulle kunna utvidga teorin om relationsmedvetande mot fältet patologiskt beteende. Jag presenterade teorin för en liten grupp mentalskötare med ansvar för psykiskt sjuka brottslingar på ett mentalsjukhus. På en avdelning fanns en man som hade åtalats för mord, men ansetts för psykiskt störd för att ställas inför rätta. Han beskrevs av mentalskötarna som argumenterande och bråkig; han ansågs potentiellt farlig för övriga patienter och personalen.

Denna patient fyllde i Strength Deployment Inventory. Mentalskötarna gissade, vilket man skulle kunna ana, att han skulle få högst poäng på den resultatorienterade-styrande skalan. Resultatet visade på motsatsen. Han fick lägst poäng på den resultatorienterade-styrande skalan när "allt var bra" och fick ännu lägre poäng på den resultatorienterade-styrande skalan när han "stod inför konflikt och motstånd". Högst poäng fick han på den osjälviska-vårdande skalan under båda förutsättningarna. Mentalskötarna bedömde att mannen antingen hade lämnat en medvetet vilseledande beskrivning av sig själv eller att instrumentet var "värdelöst". Jag var förbryllad, men mannens resultat på den resultatorienterade-styrande skalan låg väldigt nära mina egna under båda förutsättningarna; jag vet att när allt är bra så vill jag inte vara i den ställningen att jag leder andra och när jag står inför konflikt och motstånd är det sista jag vill göra att stå upp och slåss för mina rättigheter. Jag kan göra det, men troligtvis skulle följden bli explosiv. Jag är helt enkelt inte kalibrerad för självhävdelse; det verkar handla om "ingen aktivitet" under en outhärdligt lång tid och därefter "våldsam attack" som sista utväg, utan något däremellan. Jag förklarade detta för mentalskötarna. De gissade att detta även skulle kunna vara fallet med deras patient. Två månader senare berättade de för mig att de hade behandlat mannen som en person som ville hjälpa andra på avdelningen och att hans beteende på avdelningen hade förbättrats så mycket att han hade kunnat förflyttas till nästa, högre avdelning.

Förvisso är detta bara ett fall, och mannens förbättrade beteende skulle kunna bero på ett antal andra faktorer, men frågorna väcks ändå om ett patologiskt beteende är följden av att en person påtvingas motivationsfaktorer som han/hon inte vill ha och för vilka hans/hennes beteende är dåligt avpassat samt om huruvida detta patologiska beteende överges om personen får sina primära strävanden tillfredsställda. Det finns ännu inga svar på de här frågorna.